Förlåt för att jag varit borta ur bloggvärlden så länge, jag hade helt glömt bort denna blogg. FÖR jag har lyckats gå vidare med mitt liv och tror mig nu vara helt botad. The wannabee eating disorder queen is GONE. Jag är nu redo att hjälpa andra, helt utan att bli påverkad själv, tror jag. *suck* Mejla på www.ana-talk@hotmail.com om ni vill snacka, finns här för alla.

Nu ska jag presentera mig och min blogg som ''på nytt'':

Mitt namn: får ni inte reda på, vill helst vara anonym.

Ålder: 15.

Typ av ätstörning: Jag har väl egentligen aldrig fått en diagnos på vad jag hade för ''ätstörning'', för mig var det väl mer en fråga om självhat, blandat med brist på uppmärksamhet som gjorde att jag började tänka som en annan person. Mina ätstörningar gick aldrig så långt som till att jag behövde åka in på sjukhus, mina föräldrar märkte det aldrig, men bara för att inget av det hände, betyder det inte att jag inte har haft ett helvete.

Jag gick som mest ned 7 kg på en vecka, och höll på fram och tillbaka under 3 år. Ätstörningar är inte något du får och blir av med på en natt.

 Bloggens mening: Jag vill hjälpa andra som har/haft det svårt. Ibland är allt som krävs en vän, någon som lyssnar utan att dömma och som har lite erfarenhet. Jag finns, som sagt, här för er alla som vill ha den hjälpen på: www.ana-talk@hotmail.com .

Kram

Första gången jag hörde...henne (men jag vill egentligen inte referera till den som en hon/han, det är en sjukdom, ingen person), Ana, var en måndagsmorgon, precis som idag. Jag skulle äta frukost och då, därbak i huvudet hörde jag hur någon sa åt mig att inte äta.

Smart och klipsk som jag var, lydde jag den inte utan åt, mycket, jag pressade i mig två mackor med skinka på och ignorerade tanken på kalorierna, om sanningen ska fram skrämde hon mig, Ana.

Jag som hört så mycket om just henne, och inte trodde jag att jag faktiskt någonsin skulle få höra henne!

Jag som var så frisk, inte alls sjuk.

Trots att jag kämpade hårt mot henne, och jag vill nog säga att jag vann, trots att jag inte var så långt gången med mina ätstörningar, var det svårt, så jävla svårt.

Varje gång jag åt mer än det vanliga intaget fick jag kväljningar.

De dagarna ville jag bara spy på hela skiten, hänga mig i måttbandet och krossa huvudet mot vågen.

Precis som Evelyn, i boken Evelyn Spöke,  sida 45.

Det är skönt att jag mår bra nu och slipper dem tankarna.

Lyssnar för tillfället på Silverchairs låt Open Fire, även kallad Ana's song. Den handlar om anorexia (surprise surprise xD) och är definitivt en av mina favoritlåtar.

Favoritstycke:

Please die Ana, for as long as you're here were not.

You make the sound of laughter and sharpened nails seem softer.

And I need you now some how.

Stay strong, DON'T starve on.

Hjälp finns att få, mejla mig på ana-talk@hotmail.com. Jag lyssnar, hjälper och förstår!

Fröken Anorexia Nervosa.

Tillåt mig att presentera mig själv,
jag heter Anorexia Nervosa, men du kan kalla mig Ana.
Förhoppningsvis kommer vi bli allra bästa vänner och göra allt tillsammans!

Jag förväntar mig mycket av dig, och vi kommer tillbringa mycket tid tillsammans. Gör mig inte besviken.

Det är mycket som händer i ditt liv nu, är du orolig över dina betyg, din framtid och ditt liv? Jag tror på dig, jag är inte som föräldrar och vänner som inte lyssnar, jag finns alltid här.

Du har säkert fått höra att du är så fin och vacker. Men nej, du är inte perfekt, du försöker inte tillräckligt och du tillbringar alldeles för mycket tid med att äta, vara med kompisar och rita!
Sådana dumheter kommer inte inträffa i framtiden, tack vare mig.

Dina vänner kommer att säga att du inte är fet, men jag vet bättre, se bara dig själv i spegeln så får du se.
Inget utom size zero är tillräckligt.
De som kallar dig smal, är inte dina riktiga vänner.

Jag kommer hjälpa dig, få dig att träna och svälta dig själv, vem sa att fasta bara är för de religiösa?
Känn på ditt fett, ät framför spegeln, är det bilringar du ser där?
Var inte nöjd förrän du ser revbenen sticka ut.

Du kommer att protestera, du kommer att kämpa mot mig, du kommer att äta.
Bara för att springa gråtandes in i min famn, skuldkänslorna grämer dig.
Jag kommer få dig att spy, och inte förlåta dig förrän du spyr upp blod.

Ingen behöver veta,
alla kommer att se,
men ingen behöver veta.

Jag är perfekt, och jag är din vägledare mot perfektion.

//Ana

Den texten har jag skrivit, på en hemsida som heter poeter.se.

Vad tycker ni om den?

Förlåt för att jag inte skrivit på så länge, har haft mycket att tänka på och mycket att göra.

När jag idag loggade in och såg de fina kommentarerna jag fått blev jag helt enkelt tvungen att skriva ett inlägg.

Det känns så skönt att några läser och vill att jag ska fortsätta!

Tjejer, och killar, jag finns här för er, mejla ana-talk@hotmail.com om ni känner för att prata med någon, jag vet och jag förstår.

Det gör så ont, några få ord som får mig att hajja till och vilja lägga mig ner och dö.

''Jag gillar inte spinkiga tjejer.'' (Kunde du inte sagt det lite tidigare?)

5 små ord, det var allt som räckte, och jag föll, ner i mörkret, allting jag gjort var förgäves. Jag ville vara smal för dig, ville vara fin, jag slutade äta för din skull!

Tack så jävla mycket.

Det skrev jag i min dagbok för något halvår sedan, känner mig lättad över att jag mår bättre nu än vad jag gjorde då.

(Ja, det är jag på bilden.)

//Andréa :)

Jag förstår inte varför jag ens orkar bry mig om att skriva i den här bloggen, ändå ingen som läser/kommenterar/mejlar. Kanske borde jag bara sluta?

Vet inte ens vad jag vill, det kanske bara är bortkastad tid att hoppas att min blogg inger hopp åt någon därute?

Fortsätter väl ett tag till, om ni vill att jag ska ha kvar bloggen kan ni väl kommentera/mejla/svara i frågan?

Fast det kanske bara är jag som tror att den behövs...

I'd rather die of anorexia than knowing I didn't even try.

Anorexia is killing me, but at least I’ll be able to fit in my coffin.

Hunger hurts but starving works.

Starvation is control, control is tough, bones are beautiful when thin isn't enough. 

Mina ätstörningar gick aldrig så långt som till anorexia, men ändå läste jag dem meningarna så gott som varje dag och tog dem till mitt hjärta. 

Och fastän jag inte följde dem alla, älskade jag dem.

Det som började som en fascination blev en besatthet, besattheten blev ett behov av att försöka.

KURVOR ÄR VACKERT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

//Andréa